Nej, jag vann inte. Det var ju deppigt. Husse blev jätteledsen, för jag är ju hans ögonsten och han kan inte förstå att inte alla älskar mig som han gör och beundrar varje bocksprång jag tar.
Men han sa till mig, som gamla hästfarbrorn Anders Carlsson brukade skoja och säga på sin tid, om hästen inte hade vunnit på en tävling:
-Ja, men du får följa med hem ändå!
Husse tröstade mig med att jag kommer få träffa lite tjejer här hemma i vilket fall i vår, det ser jag fram emot! Här i Flyinge är det ju mest bara killar?!
Och jag försökte trösta husse med att "Du, tänk på att jag bara är 3 år faktiskt, jag vill ändå hinna leka lite mera också innan allvaret börjar på riktigt. Jag kanske inte alls vill bli dressyrstjärna förresten. Jag kanske vill börja med musik, starta ett band, tågluffa och se mig om i världen, kanske jobba på kibbutz en sommar? Jag är faktiskt en jäkel på fotboll också. Vet du vad Zlatan tjänar per match? Allt måste inte vara förutbestämt att man ska gå i sina föräldrars hovspår."
Husse skrattade och tittade på mig med spelad skräck i blicken och sa: "Hjälp, jag har blivit tonårshusse!".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar